För sjömän som tvingas fira jul till sjöss måste det många gånger ha varit tungt att vara långt hemifrån nära och kära. I Sjöhistoriskas arkiv finns en loggbok skriven 1825 av styrmannen Johan Lilliehöök, då 21 år gammal. Han befinner sig ombord det engelska skeppet Heroine. Johans dagbok innehåller annars mest loggboksnoteringar om väder och vind. Han skriver också vanligtvis på engelska.

Men under julen händer plötsligt något. Han byter språk och börjar skriva på svenska, kanske för att ingen ska förstå det han skriver, och han skriver mycket längre anteckningar än tidigare. Det han skriver vittnar om en stark hemlängtan, hem till sin mamma och sina bröder i Göteborg.

Det är den andra julen som han är skild från sin ”älskade goda Mamma och Bröder och vänner” och dessutom är han i ett ”ej mycket omtyckt sällskap”. Klocka fyra på julaftons eftermiddag räknar han ut att klockan måste vara nära nio i Göteborg och han ser för sitt inre hur hans familj sitter och äter lutfisk och vit gröt. Hans högsta önskan är att han kunde ”personligen komma midt ibland Eder blott för ett ögonblick”. Han hoppas att alla är friska, glada och nöjda. Det är den enda tanken som uppmuntrar honom ”under ett tungt arbete och understundom ej vänligt bemötande”. Man får verkligen en känsla av hur ensam och övergiven han känner sig, även om han hade mycket folk omkring sig. Dagboken sträcker sig inte över nästkommande jul, men till och med så här i efterhand hoppas jag verkligen att han fick vara hemma i Göteborg det året!

En avskrift av Johan Lilliehööks juldagbok kan du läsa i arkivförteckningen i Visual arkiv.