Sanering av Beckholmen
28 sep 2011
Bredvid den stora "GV-dockan" på Beckholmen i Stockholm finns en liten ståldörr i berget. Den leder in till två långa tarmar där både Vasamuseet och Sjöhistoriska museet under lång tid förvarat ännu ej konserverade sjöfynd. I vattenfyllda kar av olika storlekar har det legat järn- och träföremål, främst från 1600-tal. Jag ska berätta mer om vad som funnits där, men först lite historik kring holmen:
Redan 1631,startade Albert Schmidt ett beckgjuteri på Beckholmen. Ur brandsyndpunkt var läget på den då inte broförsedda ön lämplig. Ön hette vid denna tid Biskopsholmen, men kom efter detta att kallas Beck- eller Tjärholmen. Efter mer än 400 års verksamhet på ön har jordlagren fyllts med metallföroreningar och tjärämnen, vilket gör att man från och med i våras och fram till sommaren 2012 genomför en enorm marksanering. Grävmaskiner skalar av hela jordlagret, som fraktas till en avfallsanläggning i Löt i Vallentuna. Här renas jorden genom bland annat både torr- och våtsållning, för att därefter fraktas tillbaka till ön! Med andra ord får holmen behålla sina kulturlager, om än lite omskakade och uppfräschade...
Planerna efter att saneringen är genomförd är att skapa ett marinkulturellt centrum här och på Djurgårdsvarvet. Själva dockanläggningarna är sedan år 2010 inhägnade, men en promenadslinga,"Beckholmsstigen" är öppen. Längs den berättar sju informationsskyltar om Beckholmens historia, byggnaderna med mera.
I samband med Beckholmens nydaning har vi nu tömt och flyttat ut ur vårt bergrum. En stor mängd föremål har omsorgsfullt packats, noga förslutna i plast och plastkärl för at inte torka ut. Därefter har de transporterats till Studio Västsvensk konservering i Göteborg. Bland föremålen finns till exempel denna halvmeterlånga puttofigur.
Den kom till museet i början av 2000-talet, från en familj i Djursholm, på vars tomt den flutit i land. Utanför tomten ligger nämligen ett oidentifierat 1600-tals vrak, som exponeras vid lågvatten. Det händer då att vågor sköljer upp sådana här rara saker på land.
Här finns också några laggkärl från saltskutan Anna-Maria, som förliste utanför Dalarö. Detta holländska flöjtskepp byggdes i Amsterdam 1694 och fick så småningom svenska ägare. Vintern 1708-09 var hon på väg till Portugal lastad med trä, koppar och järn. Då vintern slog till och isen la sig blev hon kvar vid Dalarö. På grund av eldvaktens vårdslöshet började det brinna och Anna-Maria sjönk genom isen. I laggkärlen ligger fullt av små, nätta järnämnen staplade prydligt i rader på varandra. Varje lock till laggkärlen är försedda med tre fina päronformade stämplar. Kanske eklöv? De utgör säkert en slags identifiering av leverantören av järnet. Ett av dessa fina laggkärl är utställt i museets utställning Shipping & Shopping.
När föremålen så småningom konserverats hos Studio Västsvensk konservering kommer de tillbaka till Sjöhistoriska museet, redo att visas för omvärlden.