I fredags var jag på ett seminarium anordnat av CEMAS, Centrum för maritima studier, ett samarbete mellan Stockholms universitet  och Statens maritima museer. Hanna Jansson som är doktorand i etnologi  presenterade där sitt avhandlingsprojekt som handlar om långfärdsseglares reseberättelser på Internet. Det var många intressanta saker som kom upp, men en sak som jag tänkte lite extra på i relation till äldre tiders sjöfarare, var de extremt snabba kommunikationsmöjligheter som finns idag och hur vi vid resor idag förväntar oss att få nyheter om våra anhörigas väl och ve nästan dagligen. 

I Sjöhistoriskas arkiv finns en brevsamling  som tydligt visar hur svårt det var att få nyheter och hur länge man kunde få vänta på  besked om vad som hänt en anhörig före mobiltelefoni och Internet.

15 år gammal tar Ernst Anstrin tjänst på flottans fregatt Vanadis och när han är 23 år tar han tjänst på det engelska barkskeppet Devana. Ernst skriver under sina resor brev hem och breven finns bevarade i Sjöhistoriska museets arkiv. Det sista bevarade brevet från Ernst skriver han den 13 september 1879 till sin syster Lotten.

”Hjertligt tack skall du hafva för ditt brev hvilket jag emottog i går brefvet har varit först i Samasang (?) sedan i Souabaya, nu i Bankok. Det är det första bref jag har fått. Det gläder mig hjertligt att höra du ska gifta dig och jag sänder dig nu mina bästa lyckönskningar både till dig och Knut Thomée. _ _ _ Jag skall välan hem också att försöka om någon vill hafva mig, man kan ej spara några penningar förutan att hafva en liten snäll hustru. Wi gå nu härifrån till London direckt, der vi inträffa omkring februari eller början af Maj och då kommer jag rätt hem. ”

Det här blev det sista brevet Ernst skrev hem och hans förhoppning om att se sin syster till våren kom aldrig att infrias.

Under våren måste hans familj blivit orolig och undrat varför han inte hör av sig. Nästa brev i samlingen är därför skrivet i London av en person som heter Granlund.  Brevet är daterat 4 maj och där framgår att Granlund fått i uppgift att höra sig om vad som kan ha hänt med  Devana. Brevet slutar med ett PM skrivet 5 maj där det står:
"Jag hör idag med ledsnad att "Devana" anses som förlorad både af Rederi och Assurance."

Ernst svåger skriver sedan till Devanas redare, James Gibb, och frågar efter nyheter. Den 14 maj får han till svar att allt hopp om att skeppet ska vara i säkerhet nu måste överges. Hon sågs senast den 8 mars, men har med all säkerhet förlorats i de stormar som härjade på Atlanten runt denna tid. Brevet avslutas med en förhoppning om att besättningen kanske ändå kan återfinnas, men att chanserna är små.

Familjen ger ändå inte helt upp hoppet utan skriver sedan igen i september och frågar om nyheter. Den 8 september får man ett sista brev från James Gibb där han skriver att inga nyheter alls har hörts om Devana och att de inte finns några tvivel om att hon är förlorad tillsammans med hela besättningen. Det här svaret får man ett år efter det att Ernst skrev sitt sista brev hem, ett år av ovisshet och väntan.