”Det var matfriska pojkar. De skulle ha frukost halv åtta-åtta, middag halv två, kvällsmål klockan åtta och däremellan kaffe med bröd. De som gick pass på natten skulle också ha kaffe med bröd. … Att jag skulle hålla alla dessa måltider det tog besättningen för självklart. Man hade faktiskt bara skyldigheter. ”

Så uttryckte sig Jenny Hedin som arbetade många år som trissa. Trissor, eller restauratriser som de egentligen hette, skötte mathållningen ombord på kust- och lastångare under 1900-talets första hälft. Hon såg också till att porslin och alla husgeråd fanns och anställde och avlönade själv sin personal som bestod av kokerskor, uppasserskor och köksflickor.

Trissorna arbetade framför allt under sommaren när det var högsäsong för passagerartrafiken. Gästerna ombord var oftast sommargäster som for ut till öarna.

Sjöhistoriska museet firar i år 80 år. I våra samlingar finns inte bara det vi samlat in eller fått som gåvor. I arkivet ryms mängder av handlingar från vår egen verksamhet som är minst lika spännande. På 1970-talet intervjuade museet några f.d. restauratriser. Genom intervjuerna får vi en inblick i deras liv och arbete ombord som vi annars inte haft eftersom de flesta idag inte längre är i livet.

Från kaffe och rullader till hot och facklig kamp  

Trissorna och hennes personal arbetade från tidigt på morgonen till sen kväll. Kaptenen hade egen uppassning. Han skulle ha kaffe på sängen kl 03:30. Eldaren skulle ha sin mat för sig och styrman och maskinisten för sig. Det blev många småtallrikar och mycket disk. Maten till gästerna kunde bestå av biffstek, rullader, kyckling och skinka samt sill och ost. Manskapet fick äta resterna.

Hanna Rydberg (född 1891) arbetade på flera stockholmsbåtar, framför allt på Waxholmsbolaget.

En annan av de intervjuade är Dolly Mogren (född 1898). Hon berättar om allt ifrån kärleken till dans, hot och våld ombord, strejker, spritsmuggling och om arbetet under kriget. Hon var engagerad i den kommunistiska sjömansklubben eftersom ”i sjömansföreningen var det ju bara sossetoppar vid den här tiden och de satte igång med ett väldigt hot mot sjömansklubben”.

Sjö-, restauratris och kokerskeföreningen bildades 1918 var det första försöket att organisera kvinnor till sjöss. Några år senare bildades Föreningen sjöfarande kvinnor som bland annat värnade om kvinnors rätt att arbeta till sjöss. Undrar om Dolly var med i föreningen. Hade varit intressant att få prata med henne och de andra idag.  

Trissorna hade i princip inga lediga stunder ombord, men en av de intervjuade restauratriserna berättar att hon uppskattade att få se mycket av Sveriges kuster. Akvarell av Carl Georg Bayard (1854-1941) på ångfartyget Uman.

Men vilken tur att personalen på Sjöhistoriska museet på 1970-talet valde att dokumentera trissornas liv så att vi idag kan ta del av denna skatt! En större insamlingsdokumentation gjordes 2005 med titeln Sjöfarande kvinnor där även många guldkorn finns att hämta.

Vår senaste dokumentation handlar om Kustbevakningens och Sjöräddningssällskapets insatser på Medelhavet. Intervjuerna ligger till grund för utställningen Jag räddar liv som finns att se på museet nu.

Läs mer:

• Kaijser, Ingrid (2005) Kvinnliga sjömän – finns dom? Statens maritima museer 
• Grönqvist, Maj (1988). Kvinnor ombord då och nu: sjöfarande kvinnors arbetssituation inom svenska handelsflottan under 1900-talet. Stockholm: Stockholms universitet.