Polarfarare i motvind - del 2
05 jan 2018
Ångfartygen Polhem och Onkel Adam samt briggen Gladan med besättning ligger fastfrusna under expeditionen till Spetsbergen 1872-1873. De har de fått besök av norska fångstmän och därmed flera munnar att mätta. Om detta handlade min förra blogg om och här följer fortsättningen.
Infrusna i isen med för lite proviant
Dagligen bakar man bröd gjord på surdeg av potatis. Annars äter besättningen preserverat kött och grönsaker och torkad frukt och försöker få maten att räcka. Några råvaror är extra nyttiga anser läkaren ombord, Axel Enwall.
Chocolad utspisades istället för kaffe ett par gånger i veckan och anser jag det vara särdeles lämpligt i de arktiska trakterna, ehuru det egentligen ej var särdeles omtyckt, åtminstone i början, men smaken utpekar långt ifrån alltid det nyttigaste.
Limejuice eller konserverad citronsaft är "utan tvifvel också ett godt medel mot sjukdomar. Bäst af allt syntes mig hjortron, helst 3 á 4 stora dessertskedar dagligen. Jag hade flera gånger tillfälle att observera skillnaden mellan patienter som fingo hjortron och sådana som jag på försök till en början undanhöll därifrån. De förres förbättring började ganska snart och gjorde stora framsteg, under det de sednare nästan förblefvo på samma punkt, till de de fingo samma behandling, hvarefter deras förbättring äfven snart inträdde." Även lingon har god inverkan, liksom pickles och pepparrot.
Uträkningar av ransonering av proviant.
Routin och disciplin ombord
Förutom kost, är disciplin och hygien extra viktiga i arktiska områden.
En väl ordnad routin och disciplin är utan tvifvel af den alldra största vigt och betydelse för hygienen under en öfvenvintring i de arktiska trakterna.
Manskapet på Polhem följer en tydlig ordning. Dagen börjar med tvagning, därefter fristående gymnastik och resten av dagen består till största del av arbete. På Gladan existerar full örlogsroutin. På Onkel Adam däremot förföll manskapet i liknöjdhet och dåsighet och ombord herskade stor oreda och manskapet tillhölls, oaktadt mina föreskrifter, föga till renlighet och snygghet.
Besättningen på Onkel Adam verkar vara sjukast. Om det beror på dålig disciplin eller sämre uppvärmning och andra omständigheter låter vi vara osagt.
Öden som berör
I arkivet finns även en journal från de norska fångstmännen som tar sig till ”svenskhuset”. De kommer dit i mitten av oktober och fram till december är allt väl. Men i februari dör den första av dem, och efter det markeras fler och fler kors i anteckningarna.
Fångstmännens journal i ”svenskhuset” får fler och fler kors nedtecknade ju längre tiden går.
Två av fångstmännen får till uppgift att se till fartygen på land. En av dem är kvänen Mattilas Johannesen, en riktig ishavsveteran som färdats på Ishavet i 42 somrar. Varje dag antecknar han om väder och vind. Med tiden handlar anteckningarna mer och mer även om deras hälsotillstånd.
Måndagen den 6 januari
Dagarna är långa för oss, som skall bo emellan två båtar hela vintern. Men vi tacka Gud för att vi äro friska ännu och ha litet att lefva af, så vi hoppas ännu med Guds hjelp att komma hem.
Senare i januari blir hans kompanjon sjuk, och Mattila själv är inte heller helt kry. I februari är de båda mycket sjuka.
Fredagen 7 februari
Döden visar sig närmare än uppståndelsen och Gud vara med oss, det vill jag bedja om.
Den 18 februari är sista anteckningen. (…) vi se ingen räddning om icke Gud vill snart förbarma sig öfver oss och Gud vare vår arma själ nådig, det vill jag bedja om.
Det är svårt att inte bli berörd av Mattilas och hans kompanjons öde, vars enda hopp står till Gud.
Solens återkomst
När det i mitten av februari sakta börjar ljusna, blir även sinnena i den svenska besättningen ljusare. Flaggorna hissas till solens ära. Framåt juni börjar växt- och djurliv återkomma till Spetsbergen och allt blir nu lättare. Isen lossnar och fartygen kan komma loss och äntligen lämna Mosselbay.
På väg hemåt, vid Greyhook, hittas Mattilas Johannesen och hans kompanjon döda och det ordnas med begravning.
Den 29 augusti 1873 är den svenska besättningen tillbaka i Göteborg där allting började. Ett par år senare kommer de tre vetenskapsmännen ombord Nordenskiöld, Palander och Kjellman, bli hyllade som hjältar efter den berömda Vega-expeditionen.
Men efter att ha läst Mattilas och de andra fångstmännens berättelser, är det framför allt deras öden som etsar sig kvar i minnet.
Läs mer:
Naturforskaren F.R. Kjellman har noggrant beskrivit hela resan, med hjälp av egna anteckningar och andra i besättningens dagböcker. Finns att läsa digitalt:
http://www.ub.gu.se/portaler/polarportalen/grafik/kjellmanfr.pdf
Avskrift av hela Mattilas dagbok finns att läsa via Norsk Polarinstitutts bibliotek:
http://www.polarhistorie.no/kilder/dagbok_179
På Grenna museum finns Axel Enwalls fotoalbum från resan, som också går att se på: