På en hylla i föremålsmagasinet ligger det en liten rund plåtask, bara ett par centimeter i diameter. I den har det legat ett par pyttesmå bärnstenar med handtag i form av ankare. Numera ligger där bara en kvar. Bärnstenen är spräckt och några smulor av den andra ligger bredvid. De benämns ”öronskydd” och är från första världskriget. Museet fick dem i gåva 1932 av en före detta artilleristyrman. Så små, så vackra! Men hade var man sådana?  

 Jag undrar varför de små öronskydden är tillverkade av just bärnsten. Bärnsten ansågs förr skydda mot trolldom och onda makter och var bra mot sjukdomar som gikt, hysteri och magont. Avgjorde det materialvalet? Man kan koka bärnsten och därmed pressa ihop, forma den. Kanske var det därför materialet passade?

 Jag hittar uppgifter om att bärnsten kan lindrar halsont, förbättra korttidsminnet och vara bra mot depression, ångest och balansproblem i innerörat. Den anses därmed häva sjösjuka. Självfallet kan en artillerist behöva både värmas, lugnas och stilla sin sjösjuka invid sin pjäs.

Det sägs att gamla tiders artillerister resonerade att ”man vänjer sig vid smällarna med tiden”. En kollega på Marinmuseum berättade att när han började som värnpliktig på KA 2 berättade de äldre officerarna att de inte hade fått ha hörselskydd när de sköt kanon. Istället blev deras öron utsatta för en tillvänjningsövning. Det gick till så att de fick gå närmare och närmare kanonen när den avfyrades. I början gjorde det ont men sedan ska det tydligen ha gått alldeles utmärkt att stå precis intill pjäsen.

Kanske just denne artillerist hade en omtänksam släkting som skaffade och skickad med honom dessa fina av bärnsten. Med just ett ankare på. Gåtan förblir olöst. Berätta den som vet mer! När etablerades hörselskydd inom försvaret?

Marinmuseum har ett par hörselskydd av glasdun från 1960, vilket inte låter så bra i mina öron. Jag vet ju hur det kliar på händerna då man byggisolerat och slarvat med handskar. I instruktionerna till glasdunet står det ”Använd en så stor tuss av hörselskyddet, att den lätt kan tagas bort. För små tussar äro svåra att avlägsna ur örat”. Detta låter ju förnuftigt och självklart. Kanske jag ändå föredrar glasdunet framför de pyttesmå bärnstenarna. Tänk om ankaret lossar från bärnstenen då man ska dra ur den. Då kan man behöva använda sig av Marinmuseums ”slyngor” eller öronslevar avsedda för öronkirurgi.