Sjöhistoriskas utställning Shipping & Shopping presenterar sig själv med högdefinierade fotografier av kryddburkar, uppradade på en butikshylla. Färgglada burkar med curry, chili, peppar; en burk för under tjugan. I lokalen breder ett fält av fartygsmodeller ut sig. Förkrympta står de fastnaglade på imaginära vågor; jämför sig med varandra. En vikingaskuta vaggar utan rörelse förbi ett modernt lastfartyg, obrydd om tiden som egentligen borde skilja dem åt. Ångbåtar klädda i råsegel markerar ett tekniskt skifte från vind till ånga. Jag går längre in i utställningen, bland de färgglada containers som fyller salen. Suecia var det första skeppet som gick på diesel i Sverige. Det var 1912. Den tekniska utvecklingen har gjort världen mindre. Den har gjort världen transnationell, på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Ingenting är längre dyrt för att det kommer långt bort ifrån. Havet är ett ingenmansland, men internationellt brukat och bevakat. International Maritime Organization (IMO) är det FN-organ som förväntas styra upp sjöfartspolitiken. Påtryckningar från EU har bland annat drivit igenom miljökrav på bränsle. Det tackar Östersjön för!

Världen har blivit mindre och det var först med båtarna som den kunde globaliseras

Det har både sina för- och nackdelar. Under nittonhundratalet fanns tre stora varv i centrala Stockholm, men i och med framför allt förbättrade arbetsmiljölagar och höjda löner, avvecklades de. Industrin för fartygstillverkning har nästan helt flyttat till utvecklingsländerna i Asien. När rederierna sedan använt slut på fartygen, så skickas de tillbaka till Asien. Jag läser på en kubisk informationsskylt, att ungefär 90 % av världens fartyg hamnar på någon strand i antingen Bangladesh, Indien, Pakistan eller Kina. Där plockas fartygen isär med bara händerna; av barn och vuxna, ofta utan verktyg eller skydd. Eldsvådor och explosioner dödar. Vassa kanter och tunga delar krossar och skär. IMO arbetar sakta för att göra omständigheterna bättre för arbetarna. Men det är svårt när redare väljer den billigaste vägen ut. De som sitter inne på pengarna sitter också inne på makten. Globaliseringen har helt klart sina för- och nackdelar. I industriländerna slipper vi däremot som oftast uppleva den tråkiga sidan av myntet.

Sjöfarten har hjälpt till att möblera om ekonomiska och sociala strukturer i våra samhällen

Men ingenting sker i ett vakuum. Skeenden uppmuntrar vidare skeenden, men inte på det sätt som dominobrickor faller i prydliga och förutsägbara led. I och med rörelsen över världens hav har sjöfarten också möblerat om i jordens artbestånd. Med fartygen har arter som råttan spritt sig, etablerat sig och konkurerat ut andra arter. På gott och ont har européer medvetet fört tillbaka grödor från andra kontinenter, vilka nu ses som helt naturliga i vår miljö och matkultur. T ex potatisen. En sådan viktig gröda för Europas tidigmoderna och moderna historia! I modern tid ser vi också hur arter sprids via sjöfarten. De reser i smyg med barlastvattnet. På Östersjöns botten har vi bland annat funnit skeppsmask, vilken livnär sig på våra vrak.

Havet delar och döljer kontinenter från varandra

Men med fartyg har vi bundit samman världen; gjort den till ett system med lagar och ekonomi som styr. Bara framtiden kan förtälja dagens påverkan. Längst in i utställningen finner jag en modell av fantasifartyget E/S Orcelle. Hon är ett fartyg som varken kräver olja eller barlastvatten. Istället går hon på vind-, sol- och vattenkraft. Ett fartyg utan miljöpåverkan! Kanske är det så framtiden ser ut? Det är hur som helst ett gott tecken att hon i alla fall finns som vision, i huvudet på redare och ingenjörer. Kanske driver IMO även igenom en lag som på allvar förbättrar situationen för arbetarna på Centralasiens stränder? Man kan alltid drömma.

Text: Pernilla Donner, praktikant