"I rikaste förgyllda skulptering mot en väderbiten och vågsköld botten strålar tjusarkungens fartyg, lockande oss till sig. ---Glansen av detta i hela världen enastående museiföremål är så stark, att den kommer de i svenska sjötåg erövrade troféflaggor och vimplar, som hänga ner från salens tak, att förblekna." (Tidskriften Ute och hemma 1937).

Igår den 28 maj var det exakt 75 år sedan Sjöhistoriska museet invigdes. 1938 invigde dåvarande kung Gustav V museet med pompa och ståt och lotsades runt av museidirektör Gerhard Albe. Händelsen var stor och tidningar rapporterade flitigt om Stockholms nya museums invigning.

Då Ragnar Östberg ritade sitt förslag till ett sjöhistoriskt museum på Djurgården i Stockholm placerade han in Amphions akterspegel i museets mest centrala och iögonenfallande del. Så fort man stigit in genom entréportarna blickade man in i den då s.k. trofésalen, där Amphion tronade rakt fram. 1897 hade akterspegeln visats på allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm där den i flottans paviljong utgjorde "fonddekoration" enligt den samtida katalogen. Sedan dess hade det förvarats i en lokal på Stockholms örlogsvarv i väntan på en mer värdig förvaring, vilket det nu sannerligen fick i museet.

Än idag utgör akterspegeln fond på samma plats i denna sal, idag benämnd Minneshallen.

Detta var 1938, men redan 1913 hade Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm bildats och verkat för byggandet av just ett sådant museum. Föreningen, som ju lyckades få igenom sin mission efter två decennier, utgör idag museets vänförening och firar också jubileum i år. 100-års jubileumsmiddag ägde också rum igår kväll här i museet, också den med Amphions akterspegel som fonddekoration.

Amphion må vara sjöhistoriska museets mest framträdande och förnämsta föremål, men redan för 100 år sedan på skeppsbron började alltså föreningen att bygga upp det som skulle föras över och bli den ena delen av museets samlingar, föremål från den civila sjöfarten. Vid museets öppnade fördes denna samman med en sjökrigshistorisk samling som fanns på Marinmuseum i Stockholm, som då låg i nuvarande israeliska ambassaden, före detta skogsinstitutet i Nobelparken. Museet startade alltså upp med två föremålsserier med startnummer Ö 1 (Örlogssamlingen) och S1 (Sjöfartssamlingen). Och föremål Ö 1 är inte Amphions akterspegel .

Dessa föremål Ö1 och S1 finns givetvis än idag kvar i våra samlingar och är alltså de två absolut första insamlade objekten i vardera serien.

S1 är ett fartygsporträtt utfört i siden föreställande den tremastade barken JACOB byggd på Framnäs varv i Sundsvall 1876. Den är utformad som ett klassiskt fartygsporträtt, men tillverkad i siden av Thomas Willes och är alltså en så kallad "silk picture" som genren kallas. Museet har flera av hans verk och samtliga är sydda mot en ljusblå sidenbakgrund.

Willes bodde och var verksam i New York under 1870- och 1880-talen och hos honom kunde kaptener alltså beställa ett porträtt av sitt fartyg. Skrov och rigg är broderade, därefter syddes samtliga segel på,  tillverkade av papper överdraget med silke. Namnsignaler, nationsflagga och rederivimpel är därefter omsorgsfullt broderade direkt på duken. Akter om JAKOB ligger en lotsbåt med nr 21 i seglen. Kaptens namn är alltid broderat tillsammans med fartyget och hemorten på dessa tavlor. JACOB var hemmahörande i Stockholm och kaptenen och tillika beställaren var G F Lundberg.

Willes levererade sina silk pictures inramade och glasade och just ramtillverkning var en annan av hans specialiteter. Ofta hade de en inre guldram och en yttre av polerat trä, just som denna. På baksidan finns en etikett som dels gör reklam för hans verksamhet, men som också varnar för att utsätta tavlan för starkt solljus, något att tänka på även vid fotografering med blixt av dessa känsliga föremål.

Ö1 är en modell av det vikingatida långskepp man grävde ut i Gokstad i Norge på 1880-talet. Modellen är ungefär 1,5 m lång och en mycket fint utförd modell med 29 stycken åror, troligtvis 14 par plus en styråra, liksom mast, spira och roder. Den är fernissad och stävarna är i ett mörkare träslag eller betsade. Detta förmodligen på grund av att man tydligt vill markera de delar som saknades vid utgrävningen och som därför är rekonstruerade så som man tror de sett ut.

Gokstadskeppet är ett av få bevarade vikingaskepp. Man fann det i Kungshögen i Gokstad söder om Oslo i Norge 1880. Båten är byggd av ek som enligt dendrokronologi är huggen år 890. Skeppet är 23 meter långt och 5 meter brett och kölen består av ett enda 18 meter långt stycke. Längs relingen fanns 32 sköldar målade varannan svart och varannan gul. 16 par årtullar och en ca 10 meter hög mast. (Till modellen hör 29 åror, men då årtullarna är 16 borde de vara 33 (32 + styråra.) Man tror att gravhögen plundrats redan i forntid på de förnämsta föremålen av metall och textil till exempel, men de kvarvarande föremålen var fina även de; ett tält med fint utskurna pålar med drakhuvuden, en mängd tunnor och kaggar, en järnkittel med trefot, bägare, skålar, trätallrikar, fem sängställ och en släde. Därtill tre skeppsbåtar. Ben fårn en påfågel, liksom 12 hästar och 6 hundar fann man också i graven som man vill tillskriva kung Olav Geirstadaalv, farbror till Harald Hårfager.

1949 byggdes en rekonstruktion av Gokstadskeppet men namnet Ormen Långe. Året efter förliste det med alla ombord, troligen på grund av att fartyget var felkonstruerat och bröts sönder i hårt vädret. Har hört att man vid rekonstruktionen skarvade den 18 meter långa kölen, men vet inte om det stämmer. Ett misstag var det i så fall. Däremot byggdes i Norge en kopia redan 1890, som man lyckades segla ända till New York till en världsutställning till minne av 400-årsfirandet av Columbus seglats över Atlanten. Denna kopia finns fortfarande bevarad i Chicago.