I dagens blogg skriver praktikanten Anton som studerar programmet samtid och kulturarv på Södertörns högskola. Han ska spendera sin sista termin med att praktisera på Sjöhistoriska museet.

När jag första gången besökte magasinet i Sjöhistoriska museet blev jag starkt påmind om hur det är att vara barn. Jag blev nyfiken och ville gå runt för att titta och peka på föremålen. Jag skulle vilja jämföra känslan med att ett barn kommer in i en leksaksaffär där det är okej att leka med alla leksaker! (Fast dessa föremål lämpar sig inte att leka med.) Likt ett barn som kommer på en massa lekar och historier med inspiration från leksaker, innehåller dessa föremål flera olika historier och då uppstår det en viss laddning i föremålen, vare sig det är en leksak eller ett museiföremål. Och när det är en hel del sådana föremål, samlade på en plats så blir det en stark känsla vare sig du är ett barn i en leksaksaffär eller en historieintresserad vuxen.

Jag hamnade till sist vid några svärd, jag har alltid varit förtjust i svärd. Som liten lekte jag ofta Zorro och skuttade runt i sofforna där hemma. Mamma har berättat för mig att jag hade sår under öronen på grund av att jag tog av och på min slängkappa så mycket att det till sist skavde upp sår. 

 Jag fastnade för en fin värja, trodde jag. Men det visade sig vid lite efterforskningar att det inte var en värja utan en sabel. Man kan tänka att detta skulle vara en självklarhet, att det var en sabel eftersom jag befann mig i magasinet på ett sjöhistoriskt museum, men sanningen är att värjor också användes ute till havs. Men oftast är värjorna längre än sablarna och de gjorde dem otympliga att ha ombord på ett fartyg, därför var majoriteten sablar eller andra kortare varianter av blankvapen. Några kännetecken för en sabel är att den oftast är krökt, har en eneggad klinga och asymmetriskt fäste. De flesta sabelmodeller har en parerplåt som är skålformig och täcker hela handen.

Den sabel som jag kikade närmare på hade en halvskålformad parerplåt.

Blankvapen är ett samlingsord för alla de olika sorters vapen som har en klinga tillverkad av metall och som framförallt används genom att sticka, hugga eller skära.

Källa: Wikipedia

Sabeln jag fastnade för är troligtvis en variant efter den officiella modellen som officerare i den svenska flottan använde sig av från år 1878. Fästet är av förgylld mässing och den är totalt 0,925 meter lång, där klingan är 80 cm lång och 18 mm bred. Klingan är eneggad, det vill säga att den bara har en vass sida.

Sabel med balja, portepé och läderskydd ifrån 1915.

1915 tog man bort koppelringen ifrån mittenbeslaget på baljan och då fanns det ingen mening att ha kvar mittenbeslaget. Men i många länder så hade sjöofficerarnas baljar tre vackra metallbeslag och då ville man inte vara sämre i den svenska flottan. Detta är ett utmärkt sätt att se skillnad på om en sabel har burits av en officer ifrån flottan eller en ifrån armén, då de som har burits av armén endast har två metallbeslag på baljan. Sedan 1800-talet har sabel varit den benämning man använt sig av om alla längre sidoblankvapen inom det militära.     

Man tror att osmanerna som erövrade Ungern under 1500-talet kan ha inspirerat framförallt Östeuropa att börja använda sabeln, men att sabeln varit känd sedan korsriddarnas stridigheter mot Mellanöstern där sabeln tros ha sitt ursprung.

En värja ifrån magasinet på Sjöhistoriska.

Värjan har till skillnad ifrån sabeln ofta flera eggar och klingan är för det mesta rak och längre än en sabels. Sabeln är mer huggvänlig för att den har bara en egg medan värjan kanske mest lämpar sig att stöta med. Men det finns många olika varianter av sablar och värjor som påminner mer eller mindre om varandra så det var inte så konstigt att jag tog fel i början.      

Text: Anton Liljemark, praktikant