Jag arbetar som museivärd vid Sjöhistoriska museet och har ibland visningar för barn. I museets trapphall finns ett märkligt drakhuvud, där stannar vi gärna. Barnen som betraktar drakhuvudet med sin svans blir nyfikna och de förstår intuitivt att Draken inte är farlig utan står för något lekfullt och udda.

DRAKEN var kungens egen kalasbåt, den har dessutom två släktingar, GALTEN och DELFINEN. De kungliga roddsluparna använde man vid olika former av festligheter och skådespel, maskerader m.m. som ordnades vid Drottningholm, Haga eller kanske ute på Djurgården. Barnens frågor är direkta men jag skall erkänna en sak.  Vi vet trots allt inte allt om alla museiföremål.  Föremål söker ibland sina sammanhang på de mest oväntade sätt.  Den som studerar vårt förhållande till föremål och museisamlingar blir snart varse att föremålen också har en egen kraft som fortsätter att påverka vår fantasi.

"När Gustav III på sin italienska resa besökte Venedig, hade bl a den 8 maj 1784 ädlingen Girolamo Zuliani arrangerat en båtparad för hans majestät, som imponerat väldiga även på den beledsagande svenske skulptören J.T. Sergel. Den lysande gondolregattan kan konungen inte ha underlåtit att skildra för sin skeppskonstruktör i Karlskrona. Kanske han även nämnt intryck från Rom – Tiberön muromgärdad i form av ett antikt skepp eller de skulpturfragment av stävprydnader i form av galthuvuden, som kommit i dagen vid grävningar vid bl a Claudii tempel. I flera av varvsamiralens, F. H. af Chapman (1721-1808), många böcker om skeppsbyggeri finns åtskilliga illustrationer med klassiska romerska båtar, som också kan ha tjänat som förlagor."
(Källa: Peter von Busch, Gustav III:s Drottningholms slup)

Fynden från utgrävningarna i Rom inspirerade alltså till nya föremål i antik stil, men det här var också en tid när kineserier var på modet i Europa. Kina var ett märkligt och spännande land, så långt borta från europeisk vardag. Via de ostindiska kompanierna fördes mängder av lyxföremål från Kina till Europa. Myter spreds om livet i Kina. Till mytbildningen bidrog det faktum att handelsmännen endast fick kika in från handelsstationerna och att landet i övrigt inte var öppet. Draken var kanske en del av drömmen om det Kinesiska livet, eller kanske ännu mer, drömmen om livet som en teater, inspirerad av och med scenografi från olika historiska epoker och exotiska platser. Gustav III hade som ung utklädd till kines under kinainspirerade former fått överlämna nyckeln till Kina slott på sin moder Lovisa Ulrikas födelsedag 1753. Kinaintresset låg i tiden och särskilt honom varmt om hjärtat. Den kinesiske kejsarens intresse för kultur lär ha varit ett föredöme.
 
Som många andra letar jag mig själv gärna bort från vardagen bland mäklarannonser i tidningar och på nätet. Jag intresserar mig också för äldre bebyggelse.  Det kanske mest exklusiva och intressanta objektet i den genren i Stockholm just nu är Lilla Skuggan på Norra Djurgården, kunglig mark alltså. Sommarstället Lilla Skuggan vid stranden av Lilla Värtan anlades år 1787, för hovsekreteraren J Platin. Tre år senare köptes egendomen av fru Helena Quiding och döptes om till Heleneberg efter hennes mor Helena Berg.  Helena Quiding var även god vän, och kanske älskarinna, till Carl Michael Bellman. I en parafras till sin tidigare skrivna epistel nr 71, skaldade han om Lilla Skuggan, nu med det nya omkvädet:
 
  Ä´ke det gudomligt, prydt
   I Floras färg, Heleneberg!

Mäklarannonsen för Lilla Skuggan visar sig vara detaljerad på ett oväntat sätt. Där syns också några vävspända handmålade tapeter. Tapeterna ser ut att vara samtida med huset, en kul överraskning som får mig att stanna till! Jag börjar titta efter detaljer, det är något välbekant och okänt på samma gång. Min egen reaktion inför tapeterna påminner mig om när ett föremål får besökare att stanna upp, när någon sätter sig i trappan och tittar och en annan pekar.  Jag möter helt enkelt mig själv som betraktare av ett föremål som fascinerar mig och som väcker frågor.

På tapetmålningen syns människor umgås ute i naturen, kanske bland Djurgårdens ekar.
En bro leder över en kanal, och vid bron står en man och betraktar en båt, det är en drakslup med sina vilt stirrande ögon är den påtagligt levande, som i rörelse. I båten syns två personer, en man och en kvinna.  Han ser ut att vila på årorna, hon sitter under ett parasoll. Parasollet har ett lite märkligt stuk. Tapetmålningen präglas av en lekfull, lätt och lite naiv stil. På drakens stjärt hänger någon typ av tofsar, kanske förtöjningstampar.

Man kan tycka att drakbåten på tapeten är blygsam, perspektivet är också lite hoptryckt.
I museets arkiv finns också af Chapmans ritningar att DRAKEN. Det framgår att slupen endast är drygt fem och en halv meter lång, utöver stävarna. Af Chapmans ritning är daterad 1797 och slupen lär ha levererats till Kungliga Ståthållarämbetet på Drottningholm 1801. På ritningen finns antecknat:
 
"ett lust fartyg att ro med ett par pagaij åhror".
"Djupgående med så många Personer som beqvämlig kunna rymmas, tillika med 8 st. Järn=Tackor à 21 pund _ _ _ 1:3".
Längd(fot)
18' 3''
Bredd(fot)
5' 10''
 
Det är överraskande och välkommet att hitta en bild som den här, vi får se hur ett föremål används, även om målningen troligen inte är samtida i det här fallet.

Draken är sedan 1987 deponerad hos oss från Drottningholms teatermuseum som numera ingår i Musik- och teatermuseet. I ett PM från 1819 angående brister på Drottningholms slott nämns att slupen är "bortfluten vid 1818 års höga vatuflöde". Stäv- och akterdekorationerna har tydligen klarat sig och blivit kvar vid teatern.
 
Idag är DRAKEN Sjöhistoriska museets egen maskot, tillsammans med sina vänner GALTEN och DELFINEN.  

Text: Niclas Carlsson, museivärd