Januari - februari

I början av säsongen var det många tankfartyg som behövde assistans mellan Sandhamn och Stockholm. Också de andra lederna skulle hållas öppna och det krävdes ibland intensivt isbrytararbete för att lyckas med detta.

Vid mitten av februari blev läget vid Sandhamn allt svårare och nu gick det ofta inte att assistera de äldre maskinsvaga ångfartygen genom isvallarna. Till och med Sankt Erik hade ibland svårt att ta sig fram!

Den 12 februari kämpade hon till det yttersta med alla sina resurser. Det tog tolv timmar av hårt arbete för att komma igenom sandhamnsbältet. Hon fick backa genom isvallarna för att låta den stora akterpropellern lösa upp isen. När hon tillslut lyckats slå upp isvallarna kunde elva väntande fartyg assisteras in till Stockholm.

Foto från Sjöhistoriska Museets samlingar (observera att den här konvojen kördes 1916).

Det fanns mer att göra denna dag, den grundstötta ångaren Gudrun från Helsingborg behövde hjälp. Sankt Erik arbetade sig fram och förde över hela besättningen till bärgningsfartyget Ajax och till Sandhamn. Den 13 februari kunde inte fyrskeppet Almagrundet ligga kvar i den ökande ispressen och Sankt Erik fick bogsera in henne till hamn. Det blev fortsatta assistanser i sandhamnsområdet under ytterligare två veckor med bland annat täta isbrytningar för finlandsbåtarna.

Mars

Den 2 till 4 mars bröt Sankt Erik upp lederna till Västerås och Södertälje. På Mälaren hade då istjockleken närmat sig 1 meter! Detta gjorde att isbrytaren ofta fick stöta sig fram. I skärgården hade vissa leder varit stängda i några veckor på grund av det svåra isläget. Den 6 mars gjorde Sankt Erik ett försök att slå sig förbi Söderarm. Både detta och ytterligare ett försök några dagar senare misslyckades då isvallarna vid Tjärven var 10 -11 meter höga.

Ingår i den statliga isbrytarorganisationen

Från den 15 mars ingick Sankt Erik i den statliga isbrytarorganisationen. Ett par dagar senare tog hon över ansvaret för farvattnen utanför Landsort från statsisbrytaren Ymer, som var tvungen att bege sig längre söder ut.

Det började dåligt för Sankt Erik. Under ett av de första uppdragen i statens tjänst det här året gled den finska ångaren Someri ur bogserklykan. Hon gick upp längs med isbrytaren så att bogserwiren svepte över Sankt Eriks akterdäck och bogserspelet skadades. Som tur var blev det bara materiella skador...

På kvällen den 27 mars tog Sankt Erik emot en begäran om hjälp från ett belgiskt tankfartyg som satt fast i isen fyra distansminuter utanför Revengegrundet. Inte förrän klockan åtta följande morgon hade man nått fram till tankfartyget Belgian Progress. Då hade isbrytaren stött, backat och krängt sig fram genom den 4 – 5 meter tjocka packisen. Efter att ha assisterat tankern till Sandhamn stängde man sandhamnsinloppet på grund av det svåra isläget.

Det är lätt att förstå att besättningen ombord Sankt Erik var trötta vid det här laget, och att de, som donkeyman Idman sade, önskade en paus.

April

Efter denna händelse följde två intensiva veckor då Sankt Erik samverkade med statsisbrytarna Ymer, Oden och Thule i Hävringebukten. Gotlandsbåtarna assisterades halvägs till Visby och man fick också hjälpa stora malmfartyg från Oxelösund via Hävringe till öppet vatten.

Den 11 april fick Sankt Erik order från fartygschefen på Ymer att avgå till Stockholm för att återinträda i stadens tjänst och därmed var det slut på den här vinterns statsisbrytning! Sedan följde några dagars skärgårdsisbrytning och den 17 april konstaterades vid en isrekognosering ute vid Sandhamn att packisvallarna fortfarande var så pass höga att sjöfarten borde vara stängd! Sankt Erik fick order om att återgå till Stockholm och avslutade därmed sin rekordsäsong. Hur det gick med packisvallarna vid Sandhamn förtäljer inte historien.

Fakta:
Sankt Eriks loggböcker
Sankt Erik, Isbrytare och museiångare. Vasamuseet och Sjöhistoriska museet 1995

Text: Magnus Rydahl