”Det som gör ett lyckligt fartyg är framförallt maten och skepparn.” Så ungefär står det i de flesta berättelser i vårt arkiv där sjömän skrivit om sina liv under 1800- och 1900-talen. Och nog känner väl många av oss igen sig i att den mat vi äter och den chef vi har på jobbet båda är väldigt viktiga för hur vi trivs med livet.

Jag påmindes om uttrycket när jag fick följa med cementfartyget Östanvik i augusti 2011 från Stockholm till Slite på Gotland och tillbaka. Jag berättade om resan i en tidigare blogg. Maten är något man alltid ser fram emot och det fanns stor belåtenhet bland svenskarna med den traditionella svenska husmanskosten ombord. Och stämningen var gemytlig, säkert mycket tack vare just befälhavaren.

Kocken som arbetat på Cementas båtar i över tjugo år, berättade så här om maten;

”Det är gammaldags mat. Det finns också anledning till det. Den är lite mer allround. Om man tittar på lite modernare mat så tusan ska det till ett par kinesiska droppar, thailändska frön, och ja, det är lite begränsat med utrymme. Men en gammal svensk stek den kan man både steka och mala. Så har man bara den i förrådet så löser man det en tid. Så det är logik i det också. Ja, och att man kan göra mycket med den och så. Man kan tänka på det ibland att det har utvecklats. Om man tar en månad så äter man väldigt lite klassiskt som rödbetor, äpplemos till maten hade man ganska ofta. Så nån förändring måste det ha blivit. När jag började till sjöss hade vi pölsastång. Nej, det har försvunnit så lite har väl hänt, men det går lite långsammare här än i resten av världen.”

”Tanken med maten är ju att man ska kunna sova över ett mål. Han som jobbar från fyra till åtta på morron, han kan ju äta en tallrik ägg och bacon. Sen är han ledig till halv fem. Och ska inte äta lunchen. Och den som jobbar andra tider hoppar över ett annat mål. Så är det tänkt.”

”När jag började i det här rederiet så var vi tre i avdelningen. Det fanns en kockstuert också och en mässjänta. Nu är jag ensam och det passar mig nog rätt bra.

Vi är nu 10 personer ombord (har varit tjugo) så många äter så fort som möjligt för att hinna sova. När folk började arbeta tolv timmar istället för åtta timmar per dygn är det klart att de inte längre lägger så mycket tid på att vara sociala.”

Hälften av de tio personerna ombord är från Filippinerna. De berättade att det inte alltid är så lätt att anpassa sig till svensk mat. De äter det de kan äta. Ibland kan de få laga till egen mat. När fartyget ligger vid kaj går man ibland på kinarestauranger. Cementas äldsta fartyg Västanvik har alltid en filippinsk kock. Filippinierna arbetar sex månader i sträck ombord och får sedan betald hemresa men har oftast inga garantier om fortsatt jobb. Svenskarna ombord arbetar sex veckor i sträck och har därefter betald ledighet i sex veckor innan de återvänder till samma fartyg.  

Fotograf: Anneli Karlsson