Sommaren 1997 besökte jag Rödlöga i Stockholms skärgård tillsammans med en kollega. Jag minns det som två underbara dagar, varma och soliga, när vi fick en ”ögonvittnesskildring” av hur man kunde leva i skärgården så sent som på 1950-talet. Det blev en inblick i en annan tid då självhushållet till viss del fortfarande fanns kvar. 

Vi intervjuade Inger Pettersson, född 1945 och uppvuxen på Rödlöga. Som barn bodde hon där tillsammans med morfar, mormor, pappa och mamma i två rum och kök tills hon med mamma och pappa flyttade till Möja för att börja skolan.  Men varje sommar bodde de alla tillsammans igen på Rödlöga. Inger beskrev en knapp tillvaro full av ljusa minnen av skoj och lek och värme mellan vuxna och barn.

De vuxna busade och skrattade ofta tillsammans med barnen när de hade tid över.  Att gömma sig bakom husknuten och hälla en hink vatten över den som kom förbi verkar ha varit ett favoritskämt. Morfar var väldigt duktig på att komma på sagor och sånger till sitt enda barnbarn. Pappa och morfar tillverkade dockskåp och ladugård till Inger att leka med.

Familjen hade ett litet jordbruk med några kor och en gris. De fiskade och jagade säl och sjöfågel. Köttet saltades inför vintern på gammalt vis. De odlade potatis och jordgubbar och konserverade lingon och blåbär.

Elof Österberg med dotterdottern Inger Pettersson cirka 1950.

Det var cirka 20 personer som bodde på Rödlöga året om och de umgicks flitigt. Inger följde med de vuxna överallt i deras arbete och hade aldrig långtråkigt. Inger var enda barnet på ön men på sommaren fick hon många lekkamrater från stan när sommargästerna kom ut. Familjen flyttade ut i sjöboden och sommargäster från Stockholm fick bo i deras hus, så som brukligt varit sedan sommargäster började komma ut i skärgården under sent 1800-tal.

”Mysigt var det när vi på sensommaren skulle ta hem höet från kringliggande öar. Då fraktade vi höet i storökan  efter motorbåten och hade vi tur så fick vi sitta där uppe på hölasset och glida sakta över fjärdarna”. Så skriver Inger själv i den berättelse om sitt liv som hon efter vårt besök lämnade till vårt arkiv. I arkivet har vi också en annan skildring hon skrev över morfaderns liv, tillsammans med den intervju som vi gjorde med henne under vår vistelse. I utställningsdokumentationen från ”Människor och båtar i Norden ”en utställning museet gjorde till Kulturhuvudstadsåret 1998, finns även berättelsen om storökan hon talar om, den storöka som Föreningen Allmogebåtar visar på sitt museum ute på Fjäderholmarna.

Välkommen att besöka arkivet för att ta del av beskrivningarna av hur de levde på Rödlöga också under de andra tre årstiderna!